Lånade pengar, räntor och amortering

Har suttit och funderat på lån, räntor och amorteringar. Just nu är ju räntorna som bekant nere på väldigt låga nivåer. Detta verkar göra att allt för många tycker att det är helt gratis att låna pengar, även fast de inte har "teckning" för det. Bankerna verkar bara stå och heja på det här beteendet och tacka för det, de lever ju på att folk betalar ränta till dem! Amortering tycker jag det talas väldigt lite om och jag måste säga att jag inte riktigt har koll på vilken nivå bankerna kräver att amorteringen på lånen ska läggas(?). Det verkar ju nu som att EU vill gå in och styra upp hur stor del kontantinsats som måste läggas mm nu. Jag undrar om det är helt rätt att bara titta på det? Borde man inte lägga ett högre krav på amortering? I och för sig så tjänar bankerna mindre på det i och med att låntagarna betalar ränta under en kortare period. Men om man tänker på människorna som lånar pengar långt utöver vad de kanske egentligen är/borde vara komfortabla med så vore det väl bättre att ha en stabilare plan för återbetalningen? Visst alla ska ta ansvar för sig själv men klarar alla av det?

Läste för ett par månader sedan en artikel om en familj som just hade skrivit om sitt lån och fått ner sina månadskostnader med ett par tusenlappar i månaden. I och med det här så tyckte de att de skulle ha råd att ta ett nytt lån för att köpa sig en fin ny BMW. Denna familj som enligt egen utsago hade det lite tungt med att betala sina lån sedan tidigare (vilket jag har för mig var bolån) tyckte alltså nu att när räntan gått ner så hade de råd att ta mer lån! Javisst har de det om det är så att räntan förblir på dessa låga nivåer. Men tänk den dag då räntan återigen är uppe på de nivåer där de från början tyckte att det var riktigt tungt att betala. Hur ska det då gå när de nu på låga räntenivåer har skaffat sig ännu mer lån och alltså får betala ännu mer i ränta då denna stiger? Jag minns att jag tänkte då jag läste den här artikeln (minns inte var jag läste detta) att de här personerna kan inte riktigt ha tänkt igenom det här. Men som tur är så finns det väl ändå inte så många som tänker på det här viset. Så igår (090924) så ser jag på Lyxfällan på TV3 om ett par som har dragit på sig flera hundratusen i lån på konsumtion! Nu minns jag inte det hela ordagrant men på en fråga om de hade haft några tankar på hur de skulle fixa det här så svarade damen att de hade funderat på att ta ett stort lån för att betala de andra lånen. De verkade helt inställda på att lån är lösningen på allt och det är så man finansierar sitt liv. Jag måste säga att det nästan var sorgligt att se på hur någon kan vara så fruktansvärt likgiltig inför att försätta sig i en situation där man inte har råd att köpa mat bara för att handla en till plasma tv! Är det här ett nytt beteende? Var kommer det ifrån?

Personer födda på 70, 80 och 90-talet har ändå haft en ganska bra standard och kanske haft det mesta. Man har haft tv, man har haft en hyfsad standard hemma osv. Nu när de ska själva ska bygga upp sitt liv så ser de allt detta som en självklarhet. Men ta ett steg tillbaka och tänk efter. Det har ofta tagit deras föräldrar ett helt liv att uppnå den standarden genom att steg för steg, sakta renovera och kunna skaffa sig en högre standard. Eftersom denna standard av många nu ses som en självklarhet så ska man ha den standarden direkt när man flyger ut ur boet (vilket ofta leder till lån i och med att en sådan standard kostar). Det är väldigt bråttom att skaffa sig allting och att man ska ha allting, ja det är en självklarhetJag tycker att det är bra att tänka på detta för att få ett perspektiv och kanske stanna upp i sin konsumtion och tänka - är det verkligen så bråttom?

Vet inte om det blev förvirrat men en tanke var det från min sida.

/Spararen